Ensam igen.
Han var här och hälsade på en stund idag och igår... Sen stack han igen. Jag ville verkligen hålla tårarna borta, men när han sa: ''nu åker jag'' så kunde jag fan inte hålla tårarna borta. Fy fan, jag ville verkligen inte, ville visa att jag inte är en sådan liten mes. Fy fan va jobbigt det var, även om jag visste att han skulle sticka så kunde jag inte hålla tårarna borta. Det känns som att hela livet är över nu igen. Det kändes så jävla bra när han meddelade mej att han skulle komma hem. Den svarta klumpen som tyngde ner mej försvann helt plötsligt och det kändes som att jag kunde flyga, men nu börjar den så småningom komma tillbaka, jag känner den redan. Vill så gärna ha honom här, eller bara veta att han kommer hem på kvällarna. Nu vet jag ju ingenting, jag har inte ens någon dag att se fram emot, ännu en helvetes vecka innan helgen kommer igen.
Allt kändes så lätt att jobba i fredags bara för att jag visste att jag skulle få träffa honom på kvällen, jag var verkligen jätte trevlig mot alla kunder som kom. Jag lös verkligen. Som en glad lampa. Nu sitter jag där med telefonen i handen och väntar förjäves på att den ska ringa... När ringer du??!
Jag vet att jag så gärna ville åka idag, han har ju någonting att se fram emot hela veckan, men det har inte jag. Jag tror det var mycket därför jag inte kunde hålla tårarna borta. Kan inte hålla dem borta nu heller. ='( Han är verkligen så jävla underbar. Jag blir helt förlamad när jag tittar på honom och när jag visste att han alldeles snart skulle försvinna i ytterligare en vecka så kunde jag ingenting annat göra än att gråta. Saknade honom även om jag satt i hans knä och fick hålla om honom. Saknar honom nu. Eller, jag vet inte, nä, jag saknar honom inte, jag tycker inte om att inte kunna träffa honom.
En sådan underbar människa kommer jag nog aldrig mer träffa, fan, jag känner mej olyckligt kär, kär i någon man aldirg kan få. Det finns ingenting som är fel med honom. Det känns som att jag har känt honom i en vecka men kan ändå så mycket om honom. Jag är rädd att han inte har några känslor kvar för mej och att han kommer att dumpa mej för att det är så mycket roligare där han är och att jag glöms bort. Vill inte det, jag vill att han ska veta att jag finns här och gör allt, nästan allt, för honom. När han ber mej om någonting så kan jag inte säga nej, han är så jävla underbar !!! Han är så vacker. Vacker hela han. Önskade att han kunde göra sej fin när jag träffar honom också, för då är han verkligen ännu snyggare än han brukar. Då hade jag inte kunnat slita blicken från honom alls.
Det kändes ändå rätt bra att komma hem. Pappa var glad och det gjorde att jag också blev glad. Vi pillade lite med bilen och fixade de två lamporna som hade gått sönder nu under helgen. Sen fick jag glykol av honom och så en liten korg att lägga prylarna i. Sen åkte vi till Sätila och köpte pizza, han körde v40in, som en galning och så kollade han alla fel med den, han skulle ta blien på tisdag och göra en framvagnsinställning så skulle jag få ta hans bil till LIDL. Fan va snäll han skulle vara nu då =). Träffade Koppen i Sätila också, och så var Tommy och lite andra småfolk där. Det var kul. Ingen Daniel har hört av sej heller och inte Sandra heller. SYND! Inte en enda jävla kompis.
Satte i mej en hel pizza så jag har ont i magen nu =S, så nu sitter jag här med tårar på kinderna och väntar på att Linus ska ringa. Tror inte han kommer att göra det. Som annars så väntar jag förgäves.
eea.
Allt kändes så lätt att jobba i fredags bara för att jag visste att jag skulle få träffa honom på kvällen, jag var verkligen jätte trevlig mot alla kunder som kom. Jag lös verkligen. Som en glad lampa. Nu sitter jag där med telefonen i handen och väntar förjäves på att den ska ringa... När ringer du??!
Jag vet att jag så gärna ville åka idag, han har ju någonting att se fram emot hela veckan, men det har inte jag. Jag tror det var mycket därför jag inte kunde hålla tårarna borta. Kan inte hålla dem borta nu heller. ='( Han är verkligen så jävla underbar. Jag blir helt förlamad när jag tittar på honom och när jag visste att han alldeles snart skulle försvinna i ytterligare en vecka så kunde jag ingenting annat göra än att gråta. Saknade honom även om jag satt i hans knä och fick hålla om honom. Saknar honom nu. Eller, jag vet inte, nä, jag saknar honom inte, jag tycker inte om att inte kunna träffa honom.
En sådan underbar människa kommer jag nog aldrig mer träffa, fan, jag känner mej olyckligt kär, kär i någon man aldirg kan få. Det finns ingenting som är fel med honom. Det känns som att jag har känt honom i en vecka men kan ändå så mycket om honom. Jag är rädd att han inte har några känslor kvar för mej och att han kommer att dumpa mej för att det är så mycket roligare där han är och att jag glöms bort. Vill inte det, jag vill att han ska veta att jag finns här och gör allt, nästan allt, för honom. När han ber mej om någonting så kan jag inte säga nej, han är så jävla underbar !!! Han är så vacker. Vacker hela han. Önskade att han kunde göra sej fin när jag träffar honom också, för då är han verkligen ännu snyggare än han brukar. Då hade jag inte kunnat slita blicken från honom alls.
Det kändes ändå rätt bra att komma hem. Pappa var glad och det gjorde att jag också blev glad. Vi pillade lite med bilen och fixade de två lamporna som hade gått sönder nu under helgen. Sen fick jag glykol av honom och så en liten korg att lägga prylarna i. Sen åkte vi till Sätila och köpte pizza, han körde v40in, som en galning och så kollade han alla fel med den, han skulle ta blien på tisdag och göra en framvagnsinställning så skulle jag få ta hans bil till LIDL. Fan va snäll han skulle vara nu då =). Träffade Koppen i Sätila också, och så var Tommy och lite andra småfolk där. Det var kul. Ingen Daniel har hört av sej heller och inte Sandra heller. SYND! Inte en enda jävla kompis.
Satte i mej en hel pizza så jag har ont i magen nu =S, så nu sitter jag här med tårar på kinderna och väntar på att Linus ska ringa. Tror inte han kommer att göra det. Som annars så väntar jag förgäves.
eea.
Kommentarer
Trackback
